tartini

Idag hade jag tre kommentarer som väntade på mig på blogg.se. Oj vad det värmer att veta att nån läser allt skit man häver ur sig.
Visst, jag skriver för att jag måste. Måste berätta om mitt liv. För någon. Det blev för datorn. Han är en trogen vän. Lyssnar alltid.

Jag avreagerar mig i min blogg. Precis  som jag gjorde i min dagbok när jag var 15 år och hatade mig själv. Jag kan inte läsa de hemskheter jag skrev om mig själv då.
Då när jag var 15 och och allt jag ville var att bli 19 år, skitsnygg och få stora bröst.

Hmm.. de jag försöker säga är tack. Tack för att ni läser. Även om det bara är de närmast sörjande. Men det värmer att vara hörd.