tartini

Jag vill inte ha en pojkvän. På rikt. Det är sant. Och det känns konstigt. För jag har aldrig känt såhär. Någonsin.
På ett sätt saknar jag känslan. Känslan av att någon bryr sig om en. Känslan av att bry sig om någon. Känslan av att vakna på morgonen med en arm runt sig. Av att någon pussar en i nacken.
En känsla av att höra ihop.

Samtidigt saknar jag inte känslan av att sitta och vänta på ett samtal som inte kommer. Känslan av att vara missförståd. Känslan av total sorg.

När jag träffar den rätte kommer jag att veta det. Det känner jag. Men det är nog en lång väg dit.
Men jag behöver närhet på vägen. Så tills dess.

Ska vi hångla?